Kvällsreflektioner

Jaha, då sitter man ensam på sitt rum igen då. Låter rätt tragiskt men känns lite skönt ändå med en andningspaus efter en intensiv (turist)vecka. Veckan med Johan och Erik har flugit förbi alldeles för fort, men jag är så glad att de kom! Vad skulle jag göra utan min underbara familj? De är världens mest älskvärda människor och Johan är världens underbaraste pojkvän med världens godaste hjärta. Blödigt men sant. Men trots all kärlek inom familjen grämer jag mig över att en familjemedlem bara kan försvinna, utan förvarning, för att aldrig mer komma tillbaka. En pappa som trofast funnits vid allas vår sida, i mitt fall under 24 års tid. Det är klart jag är känner mig ensam nu när Johan och Erik har åkt hem men ensamhet skrämmer mig inte så mycket. Vet inte om det har med pappas död att göra. Ensamhet är bra, i lagom mängd förstås. Ensamhet är lite av ett måste för att jag ska kunna tänka klart ibland, andra stunder behöver jag någon annans synvinkel för att bryta gamla, ohälsosamma tankemönster. Jag saknar kvällssamtalen med Johan. Jag antar att mamma saknar sina kvällssamtal med pappa. Jag får i alla fall tillbaka mina kvällssamtal till skillnad från mamma. Jag får träffa Johan inom en snar framtid men jag får aldrig mer se pappa. Alla dessa konstiga förhållandena gör en förvirrad och fundersam. Lika bra att ta en chokladbit och titta på Idol.