Fjärilen landar på ett par badbyxor som hänger och dinglar på tork. Vi samlas kring den och förundras över hur fin den är men framförallt hur märkligt det är att den befinner sig i vår omgivning en lägre stund. Den till och med landar på en axel, ett huvud och en arm. Den gillar definitivt min blommiga bikini. När den landat på min höft blir den kvar där medan jag går och kokar kaffe i köket. Till en början är vi exalterade över att ha fjärilen i vår närhet. För den är oss verkligen nära, in på skinnet bokstavligen talat. När Johan, efter lite googlande, talar om för oss att fjärilen kallas sorgmantel sprider sig en känsla av förundran. Kan det verkligen vara så? Hur kommer det sig att en sorgemantel besöker oss, så nära och så länge? Flera timmar senare är den bortflugen. Även om den är borta är vi fortfarande lika fascinerade över dess påhälsning. Tack pappa för att du vakar över oss och för att vi får chansen att känna din närvaro. Inget är mer välkommet än en hälsning från min älskade pappa. Tänk att en sorgmantel kan bringa så mycket glädje.
