Filmstjärneskott

Äntligen framme i lägenheten i Queens. Sjukt lång dag. Mellan Philadelphia och Newark flög vi med ett propellerplan. Boy, det var en (nära döden) upplevelse! När vi sedan letade oss fram bland alla miljarder människor, tåg och blinkande lampor nådde vi Grand Central Station. Vi tog t-banan till Lexington, därefter hoppade vi på ett annat tåg till en station som heter Broadway, haha. Området vi bor i heter Queens. När vi promenerade till huset hamnade vi mitt i en filminspelning med Ben Stiller och Eddie Murphy! Så nu kan vi nästan lägga till "skådis" på CT:t. Nu stupar jag i säng! Over and out.

Hej då Halifax, tjena NY!

Sex timmar innan flyget mot New York lyfter. Pernilla och jag liftade med Johanna och Robert som åkte taxi till Halifax flygplats. Deras flyg går om en timme, vårt går om sex. Snacka om att vara ute i god tid. Vi är ute i så god tid att vi inte ens kan checka in... Tydligen måste man ha ett litet visum för att komma in i landet med stort L. Det var dock lätt fixat med en bärbar dator och trådlöst internet. Samma pris oavsett när man fixar det: $14. Systemet är nytt sedan 2009. Tack Obama. Nu är jag så trött att fingrarna släpar sig över tangentbordet. Huvudet gungar. Ska försöka få lite sömn innan vi kliver på planet. Sedan får vi peppra oss med kaffe så vi har huvudet med oss in i NY.

Värsta kommersen på Halifax flygplats... NOT!

Slutspurt

Det känns som om det brinner i knutarna här. I dag ska jag bara bränna av en presentation och en conclusion på min sista uppsats. Svetten lackar i pannan. Sedan hem och packa för från och med i morgon ska Pernilla och jag förgylla New York med vår närvaro!

Men innan jag går måste jag bara uttrycka min ilska över innehållet i Uppdrags Granskings senaste reportage. Vi får se hur en kvinna som åkt till Polen för att göra en bröstförstoring fick en hjärnskada, vilket minst sagt har  förändrat hennes liv, om man nu kan kalla det ett liv att ligga i en sjukhussäng i ett så kallat vegetativt tillstånd. Hennes hjärnskada uppstog troligtvis efter att operationen genomförts. Hon hade fått så stora och tunga doser av ett smärtstillande medel att hennes andning påverkades, därmed fick hon syrebrist till hjärnan. Eftersom ingen medecinskt kunnig övervakade henne fick hon inte rätt vård i tid, trots att hon befann sig på ett sjukhus. Detta är så fruktansvärt. Se programmet!

Vi hörs.

Foton

 Det är fotografen som är sned, inte grinden

Julpyntet har krafsats fram från förrådsutrymmena

 

Syrran synar specialiteterna

 Här har det nog suttit en och annan affisch...

♥

Eftersom jag får så mycket trevligt besök från min kära familj är det många som blir förvirrade här på campus. Snart orkar de inte ta reda på exakt vem det är som besöker mig, utan kallar dem bara för "Josefins familj" haha. Två gånger har jag fått frågan om min mamma och pappa kommer över. Varje gång måste jag tänka till. Det är som att jag känner på mig att något inte riktigt stämmer innan jag inser att pappa är borta. Vid de tillfällena har jag nog bara svarat att, nej de kommer inte och hälsar på. Men, när jag pratade med mamma härom dagen sa hon att jag kan svara "pappa är redan här". Jag blev så glad när jag fick höra det. Hoppas, hoppas hon har rätt!

Djurfascination

Titta vilken stor insekt jag hade på mitt fönster. Han satt där och glodde en bra stund. Jag tror det var pappa som ville kolla läget! :)

Kvällsreflektioner

Läste lite på Nina Blads blogg Mamager. Fick värsta flash backs till barndomen. Allt var så bekymmerslöst när man var liten. På hösten tände mamma ljus och bakade bullar. Pappa fixade med olika apparater. Skottade snö eller tände brasor i kakelugnarna. Det var bara så hemtrevligt när huset var storstädat, mamma gick runt med ett förkläde, alla var glada. Det var extra mysigt framåt jul när mamma hade bett pappa hänga upp olika lampor i fönstren hemma. De små ljuskällorna mot den stora, mörka bakgrunden: nattsvart himmel. Det bästa var när pappa hade hängt upp tro, hopp och kärlek i deras sovrumsfönster. Man bara mös av att veta att de hängde där, samma tidpunkt på året, varje år. Det var så mysigt att kura ihop sig i soffan med hela familjen. I alla fall, mamagerbloggen... där finns allt det jag pratar om som egentligen kan sammanfattas i ett ord: gemenskap. Sen kretsar hennes blogg kring mycket mer än vad vi har sysslat med i vår familj, men ändå. Finns "jag vill inte bliva stur-piller" på riktigt?

Johannas Vinterblandning

Åter till slitet med den sista uppsatsen. Det går trögare än någonsin. Lyssnar just nu hellre på syrrans present till mig: en "hemmagjord" CD-skiva som hon med sig när hon kom hit, innan dess har jag fått två på posten! Den tredje är enbart full med julmusik :) Den blir perfekt till vårt svenska adventsfika som Pernilla och jag ska ordna i December. Men innan dess ska jag banne mig skriva klart den här jäkla uppsatsen samt flänga runt som en tok i New York.

Lightroom fungerar inte som det ska, därför kan jag inte ljusa upp bilden till läsbart skick.

Potluck

Gårkvällens Potluck blev jättelyckad! Musen hade "bara" mumsat bara på ett litet hörn på brödpåsen, så det blev massa över till oss också... Snittarna med creme fraiche, matjesill, rödlök och dill blev en hit! De flesta var skeptiska till en början men när de väl smakat blev de förtjusta. Sen vet vi inte vad de egentligen tyckte, haha! Vi svenskar mumsade i oss för fulla munnar i alla fall. Svenska pojkarna piffade upp festen med en smörgåstårta- klockrent! Snittarna med messmör var inte lika populära, men det hade vi väntat oss, varken Pernilla eller jag äter det. Det som är kvar i tuben får norrlänningen äran att äta upp. Men det var faktiskt en och annan av utbytesstudenterna som gillade det. Antar att man antingen älskar eller hatar det?!

Johanna hade nog helt rätt när hon sa att alla nog uppskattade sin "egen" mat mest, trots allt. Det var så klart spännande att testa nya maträtter men de flesta njöt nog mest av att äntligen få smaka "hemma" igen. Kavringssnittarna smälte i munnen på mig i alla fall! Nu har jag cravings for more!

 Här förbereds det för fullt

 Stolta smörgåstårtetomtar!

Våra snittar hittar ni närmast kameran, i högra hörnet...

Fars dag

Nu är det tre minuter kvar på fars dags-dygnet här i Kanada. Ha den äran på fars dag, pappa. Eftersom du inte kan läsa det här hoppas jag att du hör mina tankar. Det är tomt på jordelivet utan dig, vår humorkälla. Du förtjänade ett långt liv men blev snuvad på halva härligheten. Du hade glatt dig åt att få barnbarn men framförallt hade vi glatt oss åt att få se dig i morfar/farfar-rollen. Du hade varit alla barns favorit- tack vare ditt stora barnasinne. Johanna, Erik och jag får göra vårt bästa för att föra ditt humorsinne i arv. Eftersom du inte är hemma får vi försöka roa mamma så hon kiknar av skratt. Förhoppningsvis har hon något i munnen precis innan vi droppar en rolig line, målet är att få vätskan att spruta minst en meter.

Det är konstigt att omge sig av nära och kära igen. Jag blir påmind om vad som har hänt pappa. Men också om vad som har hänt de andra i familjen. Att mista pappa är lika sorgligt som att se de man älskar befinna sig i sorg. Jag sörjer att de sörjer. Sorgen är lite som ett träd: en stor, tung och bastant stam som förgrenar sig i separata delar. Precis som grenar växer utvecklas sorgen. Lika långsamt som ett träd växer vandrar sorgen i obestämd riktning. God natt pappa.
Vi älskar dig, mer än någonsin

Hej Hopp!

Husmus

Älsklingssystern har äntligen kommit till min undsättning. Som jag har saknat att hänga med henne (och Robert också så klart, men det är något speciellt med systra mi)! Glada och vackra var det nygifta paret i går när vi möttes upp på kvällskvisten för att äta en god middag tillsammans. De var förvånansvärt pigga också. Men, så fort vi hade satt oss till bords slog tröttheten till, de var en hårsmån från att somna med huvudet i tallriken. Jag knatade med dem till deras hippie-vandrarhem som de hade tagit in på för natten, det fanns en extrasäng som jag tänkte nyttja. Kanske skulle jag ha åkt hem ändå för när jag äntligen höll på att somna gick en tvättmaskin igång på våningen ovanför. Vad är grejen med det? Är jag förföljd av tvättmaskinsbuller eller?

Som om det inte vore nog med bråkiga tvättmaskiner fick vi besök av en skogsmus! Johanna och Robert sov som två medvetslösa och jag låg och lyssnade på prasslet. Tillslut väckte jag dem för att berätta om vårt ofrivilliga husdjur. De trodde mig inte förrän de fick se den med egna ögon. Den rackarn hade hunnit festa till på kavringsbrödet som Pernillas pappa skickat med till oss. Det brödet skulle ju vi ha till kvällens Potluck. Alla utbytesstudenter ska laga mat från deras länder, Pernilla och jag tänkte göra kavringssnittar, några med matjessill och några med messmör. Ska bli intressant att se folks reaktioner på dessa smakupplevelser. Om det nu blev något kavringsbröd över efter musfan. Jag sover hemma i kväll kan jag meddela!