Alexander Keith

Morsning!

I går besökte vi Alexander Keith's bryggeri i Halifax. Mr Keith emigrerade från Skottland 1817. Bryggeriet startades 1820 i Halifax och är i dag ett av de äldsta kommersiella i Nordamerika. Den kanske mest kända sorten i Mr Keith's utbut är Kieth's India Pale Ale. Vi hade väl tänkt oss att vi skulle få se lite hur det går till i ett bryggeri, men den guidade turen var mest ett skådespel med uppbyggt sceneri. Alltså ingen riktig rundvandring i ett bryggeri. Snopet! Efter det slank vi in på det efterlängtade Starbucks. Vi drack kaffe med pumpasmak... Det är väl alltid roligt att prova något nytt, så säg?

Kanadensisk mosaik

Här om dagen fyndade jag en kanadensisk turistguide på studentkårens litteraturloppis för $ 10, vilket är ca 70 kr. I boken finns mycket intressant läsning. Tydligen kan den kanadensiska kartan ses ur olika synvinklar. Politiskt delas Kanada in i tio provinser och två territorier. Geografiskt delas landet upp i sex regioner. Förvirrande tycker jag, men Sverige kanske inte heller är det bästa exemplet med alla våra landskap, län, landsting och kommuner. Sedan är geografi kanske inte min starkaste sida heller. Kanadas mångkultur refereras ofta som "the Canadian mosaic". En modell som baseras på en tanke om att acceptera olikheter snarare än att befästa utanförskap. Fin tanke! Grunden till denna toleranta inställning kommer tydligen sig av (lite förenklat) att britterna, vid en amerikansk attack 1793, gav understöd till franska samhällsinstitutioner för förhindra att fransmännen allierade sig med amerikanarna. Detta har sedan skapat ett mönster av kompromissande som nu är ett kännetecken i Kanada. Förutom de brittiska och franska majoritetsgrupperna finns ett 60-tal minoritetsgrupper.  Hur många minoritetsgrupper finns i Sverige, någon som vet?

Kursval

Åh, vilken jobbig dag det har varit i dag. Dagen började med att jag tog sovmorgon eftersom min enda lektion skulle börja kl. 15.05. Trodde jag. Pernilla och jag skulle ta en promenix, men de planerna lades ganska snabbt på is efter att vi båda fått besked från utlandshandläggaren på Södertörn angående antalet kurser vi skall läsa här. Från början var alla vi svenskar registrerade på fem kurser, vilket vi hade förstått var heltidsstudier. Väl här får vi veta att tre-fem kurser räknas som heltid och att ingen egentligen läser fem kurser förutom de som vill förkorta sin studietid genom att råplugga (och spara pengar). Vi blev glatt överraskade och har därför planerat för vilka kurser vi ska hoppa av, vilket i sin tur ger oss mer tid att se oss omkring i staden/landet. Så, i morse fick vi besked från Södertörn att vi måste läsa fem kurser för att det skall räknas som heltidsstudier på Södertörn. Pernilla och jag fick alltså hoppa i kläderna och springa till våra föreläsningar (som vi hade tänkt skippa). Detta förde ändå något gott med sig, jag hittade en klass jag vill gå :). Lite senare på eftermiddagen var vi i kontakt med utlandshandläggaren på Södertörn igen och fick då beskedet att fyra kurser räcker. Pjuh. Hur som helst är kursvalen inte helt hundra än. Nästa vecka ska jag gå på en kurs jag inte har besökt än, om den är ok blir det förmodligen fyra kurser för min del. Annars tar jag bara tre, vilket då blir 75 % studietakt. Det grämer mig dock lite att tidigare studenter från Södertörn har också har läst tre kurser och att det då räknats som 100 % studietakt. Södertörn har tydligen gjort om systemet...

Återkommer om slutgiltiga kursvalen nästa vecka! Vilken cliffhanger va?!!?!?

Hörde förresten av en kanadensisk student i dag att den professorn jag träffade min första skoldag, i kursen Contemporary North American Politics, är skolans typ värsta lärare. Inte konstigt att jag kände mig illa till mods efter det. Gissa om det är en av kurserna jag skall skippa?

Nu struntar jag i alla kurser hit och dit och fokuserar på kvällens pubpremiär i stället!

House Meeting

Förutom skolstart har jag även varit på mitt första House Meeting i dag. Alla som bor i Birch 2 träffades i uppehållsrummet eftersom vår Recidence Assistant skulle gå igenom Residence Handboken, dvs. reglerna som gäller i huset och för oss boende. Jag blir så trött. Jag kan förstå att det måste finnas riktlinjer för vad som är tillåtet och inte, men denna handbok på 40 sidor tar priset. Precis allt skall skrivas ner, till och med hur många som (inte) får duscha samtidigt. "It takes two to tango, but only one to shower".Var finns tilliten och tilltron till människor? Jag vill tro på den gamla klyschan "med frihet kommer ansvar". Jag tänder ett ljus i mitt rum i protest... klart man inte får ha ljus tända på sitt rum. Är det barnsliga människor som jag som gör att alla dessa dumma regler skapas?!

Förresten, jag och en till kille i huset är Volunteer Fire Wardens. Detta innebär att vi ansvarar för att evakuera alla boende i huset om en brand skulle uppstå. Nu känner jag att min obstinata och barnsliga sida har kompenserats av vuxet ansvarstagande :)

Min lilla protestaktion

Skolstart

I dag hade jag min första föreläsning. Scary as hell! Jag gjorde säkert bort mig utan att märka det själv, men vad gör det? Jag är här för att lära mig, inte för att jag redan kan allt. Tror det blir spännande att se hur terminen kommer arta sig. Ett av mina mål i skolan är att känna mig avslappnad och komfortabel med att prata i klassrummet. Då är det inte bara språket jag måste öva på, utan även min mentala inställning. Det är onödigt att oroa sig för eller analysera hur andra uppfattar mig. Nu gäller det att göra mitt bästa och vara nöjd med det. Framförallt ska jag ta saker för vad de är. Totalt kommer jag läsa tre kurser, som det ser ut just nu. Två inom statsvetenskap och en i engelska.

• Contemporary North American Politics
• Contemporary Issues and Events
• Writing Theory and Practice

Den första kursen var jag alltså på i dag. Där krävs mycket muntligt deltagande då vi bland annat skall rapportera om American Mid-Term campaigns varje vecka. Kommer bli en del plugg för min del alltså...

Fleetwood Mac Albatross

Håll mitt hjärta

Vad hände den 20 maj 2010?

För er som inte redan vet tänkte jag förklara vad som hände min pappa. Detta blir så klart en något kortfattad version. Hur som helst började det med att pappas brustna blindtarm opererades bort under påskhelgen. Detta var första gången som han låg på sjukhus, första gången han var sjuk över huvudtaget faktiskt (bortsett från ryggproblem tidigare år). Efter sjukhusvistelsen hade en läkare ordinerat blodförtunnande medicin, vilket tydligen är vanligt för medelålders personer efter en bukoperation. En annan läkare gjorde en annan bedömning, alltså gick pappa hem utan blodförtunnande medicin. Detta gjorde att det bildades blodproppar i hans ben och lungor. När pappa sent om sider sökte vård på vårdcentralen för smärtan i benet, hade läkaren inte en tanke på att det kunde röra sig om en blodpropp så pappa gick hem. Några dagar senare skulle han på återbesök på vårdcentralen, men på vägen dit klappade han ihop på grund av andningssvårigheter. Blodproppen hade då lossnat från kärlet i benet och farit upp i lungan där den blockerade artären. Pappa fick snabbt hjälp av läkare som utförde hjärt- och lungräddning. detta gjorde de totalt i ca 50-60 minuter. Normalt görs det bara i 10-20 minuter eftersom det anses lönlöst att fortsätta efter det. Men läkarna trodde på pappa och kände att hans hjärta gav gensvar, därför fortsatte man, vilket vi i familjen är otroligt tacksamma för. Till slut stabiliserades pappas hjärta när han låg på intensivvårdsavdelningen. Vilken lättnad det var. Hela familjen fick vara med när de utförde hjärt-lungräddning, vilket gjorde att vi insåg allvaret i det hela. Efter ett par dygn i nedsövt och nedkylt läge, samt en drös komplikationer, skulle de väcka pappa. Det är då man konstaterar att hans hjärna hade tagit stor skada av syrebristen. Blodproppen i lungan hindrade syret från att transporteras till hjärnan. Detta var ett scenario ingen hade kunnat tänka sig. Pappas hjärna var så allvarligt skadad att han var hjärndöd. Därför tog man ut respiratorn torsdagen den 20 maj kl. 17.00.

Bio

Tjing på er!
I går kväll gick Pernilla & jag på bio med två trevliga tjejer från Hawaii som också är utbytesstudenter (Tammy & Mandi). Vi hoppade på den skumpiga bussen, som stannar precis utanför campusområdet, och åkte till ett stort köpcenter en bra bit bort. Där såg vi Going the Distance med Drew Barrymore. Bra feel-good film. Bio kommer det definitivt bli mer av. På ena bilden ser ni vad man snaskar på i biosalen, pommes med brunsås (gravy)... ser inte alltför frestande ut. Men det kanske är något för mig som gillar bunsås?! Återkommer som matkritiker när detta är testat. Innan vi åkte hem stötte vi på en bankomat, men inte vilken bankomat som helst, utan en drive-through bankomat!!! Shitpommesfrites säger jag...

I dag har jag gjort lite nödvändiga ärenden i skolan och på stan, så som att fixa ett kanadensiskt simkort. Råkade hitta en GAP-butik också :)

Pommes frites med brunsås...

Drive-through ATM (bankomat)

Vanity Fair

Om det är något jag sett fram emot här i Kanada är det amerikanska/kanadensiska tidskrifter. När man läser amerikanska tidskrifter slår man liksom två flugor i en smäll, konsumera mode och öva på sin engelska! Förresten, under förra veckans extremt soliga väder lyckades jag få en liten solbränna på fötterna, haha.

Ta ingenting för givet

Nu när schemat har lugnat ner sig och kurserna ännu inte kommit igång pockar verkligheten på. Var är pappa? Varför kan jag inte få prata med honom, se honom och höra honom. Plötsligt känner man sig så sårbar. Vad händer när någon närstående klipps bort från ens liv? Jag vet inte, jag vet bara att man känner sig arg emellanåt, men framförallt väldigt liten och ensam. Nu när jag befinner mig miltals hemifrån blir ensamheten ännu tydligare. Som mamma sa, det spelar ingen roll hur mycket människor man har runt omkring sig, ensamheten är ändå total. En känsla av otillräcklighet ligger och gror, likaså känslan av att det inte finns något i livet att förlita sig på. Ta inget för givet. Man måste försöka klara sig själv bäst det går och uppskatta de människor som finns runtomkring en. Det är dessvärre lättare sagt än gjort.

Världens bästa pappa
och världens bästa mamma i bakgrunden

Frulle

Skolans studentboenden är av tre slag:

• Assisi Hall, ett 12-våningshöghus som rymmer 142 rum
• Westwood, lägenhetsbyggnad som rymmer 28 lägenheter (en lägenhet rymmer 4 personer)
• Birches 1-5, består av fem separata hus som rymmer 21 rum vardera

I Birch 5 bor nästan enbart utbytesstudenter. Jag ansökte om rum i Birch 5 men fick Birch 2, förmodligen för att femman redan var full. I the Birches delar fyra personer på dusch/toalett. Alla 21 personer delar på ett kök... Köket är dessvärre inte utrustat med några köksartiklar alls, vilket blir lite problematiskt för oss utbytesstudenter eftersom vi inte har lust att köpa stekpanna, durkslag, skärbräda mm. I köken finns inte ens en spis (förutom i Birch 5). Detta för att alla studenter i birch 1-4 måste köpa ett "Meal Plan". Ett slags konto med kort som man handlar med på restaurangerna/kioskerna på skolområdet. Ett sådant Meal Plan är alltså ett måste och ingår i kontraktet. Detta är allt annat än billigt kan jag säga. Många studenter tycker säkert att detta är bra för då slipper de laga maten själva, ett orosmoment mindre kanske. Hur som, denna morgon lyckades jag äntligen skrapa ihop min egen frukost, här är resultatet:

Kaffe, smörgås, grapefrukt, yoghurt o flingor

The Mount

Här kommer lite bilder från campusområdet:

Seaton Academic Centre, skolans huvudbyggnad. Här kommer jag ha flera föreläsningar.

Gångväg inomhus mellan biblioteket och skolans huvudbyggnad (Seaton Academic Centre)

Utanför biblioteket

En liten gångväg vi använder för att ta oss mellan byggnaderna

I Evarestus har jag en föreläsning i veckan

Herr Hjort

I går kväll ställde vi till med ett post-hurricane party / födelsedagsparty för Zoran. Det blev riktigt bra drag, dock var det bara för oss utbytesstudenter. Kanadensarna flyttade in först i dag, så det har varit full rulle här hela dagen. Stormen Earl lämnade tydliga spår efter sig som ni kan se på bilderna. Varje hus på campus har en ansvarig student för att allt är i sin ordning i huset. Dessa ansvariga kallas Residence Assistants. Tycker själva att detta är ganska fånigt, studerar man på universitet måste man väl kunna ta ansvar för sitt handlande utan att det krävs en övervakare? De få gångerna vi fick tillåtelse att kliva utanför våra hus under stormen tog Pernilla och jag en promenix. Då träffade vi ingen mindre än Herr Hjort! Han var inte den skrajsna typen, jag försökte utmana honom genom att se hur nära jag kunde gå. Det var inte lönt- han vägrade springa därifrån... det var en upplevelse!

Glöm inte att du kan klicka på bilderna för att förstora dem.