Ta ingenting för givet

Nu när schemat har lugnat ner sig och kurserna ännu inte kommit igång pockar verkligheten på. Var är pappa? Varför kan jag inte få prata med honom, se honom och höra honom. Plötsligt känner man sig så sårbar. Vad händer när någon närstående klipps bort från ens liv? Jag vet inte, jag vet bara att man känner sig arg emellanåt, men framförallt väldigt liten och ensam. Nu när jag befinner mig miltals hemifrån blir ensamheten ännu tydligare. Som mamma sa, det spelar ingen roll hur mycket människor man har runt omkring sig, ensamheten är ändå total. En känsla av otillräcklighet ligger och gror, likaså känslan av att det inte finns något i livet att förlita sig på. Ta inget för givet. Man måste försöka klara sig själv bäst det går och uppskatta de människor som finns runtomkring en. Det är dessvärre lättare sagt än gjort.

Världens bästa pappa
och världens bästa mamma i bakgrunden