Montreal Massacre

1989 skedde en fruktansvärd tragedi på universitetet École Polytechnique i Montreal. En tjugofem-årig kille kliver in på universitetet med med ett gevär i högsta hugg. Han går in i ett klassrum och delar upp studenterna, männen för sig och kvinnorna för sig, på rad. Därefter skjuter han alla nio kvinnorna, varav sex avlider. En ren avrättning enligt min mening. Därefter går han bärsärkagång i korridorer, andra klassrum och kafeterian och dödar ytterligare åtta personer. Totalt dödade han fjorton personer och skadade tio. Alla kvinnor. Denna handling talar ett tydligt antifeministiskt språk. I gärningsmannens självmordsbrev uttrycker han också sitt hat mot kvinnor. Hur kan ett hat mot ett visst kön växa sig så stort? Samma fråga ställer jag mig vad gäller hat mot en folkgrupp eller etnicitet. Massakern i Montreal ledde så småningom till striktare vapenreglering i Kanada. Men det ursprungliga problemet kvarstår, kvinnohat, diskriminering av kvinnor och ojämlikheter mellan könen. Varje dag blir kvinnor våldtagna eller utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Varje dag skrivs nya lönekontrakt med kvinnor som får lägre lön jämfört med hennes manliga motsvarighet. Vi kan inte lagstifta bort detta strukturella problem. Jag har ingen lösning, ingen mirakelkur, men med lite sunt förnuft kan man tänka sig att det viktigaste arbetet måste göras med barnen som skall ta över samhället efter oss. Vi måste lära de små att alla är lika mycket värda avsett kön, ras och etnicitet. Det är fel att kvinnor inte vågar gå ut när mörkret har fallit på grund av rädsla för att bli överfallen av den anledningen att hon är kvinna. Det är fel att en invandrare inte kan känna sig trygga på Sveriges gator på grund av att 300 000 personer har röstat in SD i riksdagen.