Pappa & Elsa

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i katter, men ändå alltid velat ha en kattunge. Att få vara omhändertagande och ge kärlek till ett litet fluffigt knyte var en stor hjälp när pappa var tvungen att gå över till andra sidan. När jag satt med en katt i famnen hemma i köket efter att vi hämtat hem två underbara katter, utbrast jag "pappa skulle dö om han såg oss nu! men vänta, han är ju död...". Så absurt var/är det. Pappa var en djurvän. Alla djur tydde sig till honom framför alla andra i familjen, även fast det inte ens var han som ville ha husdjuret från första början. Det hade varit samma sak med katterna. Han hade tyckt att vi var oansvariga som skaffade kattungar utan att tänka igenom det hela,  för han visste att det skulle bli han som fick ta hand om det senare när intresset svalnat hos oss andra. Men att få rå om och låta sina känslor skölja över varma och gosiga katter som Selma och Elsa betydde så mycket för mig under sommarmånaderna. Aldrig hade jag kunnat tro att katter kan få så mycket mening, att man kan älska två katter så otroligt mycket. Ett liv utan katterna känns som en omöjlighet efter att de trätt in i våra liv. Men nu tycks vi inte ha något val. Av någon anledning klev Elsa, med svart päls, ut på fönsterbläcket på tredje våningen när fönstret stod lite på glänt. Av de två var Elsa den blyga och försiktiga vilket gör att vi har svårt att förstå varför detta skedde. Kanske var det pappa som kallade på henne? Han ville kanske att hon skulle hålla honom sällskap och uppdatera honom om vad som händer på hemmafronten. Det känns som om Elsa har blivit lite av en länk till pappa. Hon var med oss, fick ta del av vår sorg. Nu kan hon meddela pappa hur mycket vi älskar och saknar honom, hur våra liv haltar utan honom. Det blir tomt utan Elsa hemma, men det blir lite mindre ensamt för pappa nu när han har Elsa.