För en vecka sedan hämtade vi hem en liten kissemiss från finaste kusin Sandra (som tagit hand om alla kattungar efter att kattmamman blev överköd när kattungarna bara var tre veckor gamla!)
Kolla in detta klipp på toksöta Disa när hon tittar på friidrott:
söndag 28 augusti 2011
måndag 1 augusti 2011
Sorgmanteln
När man minst anar det dyker en förnimmelse av min kära pappa upp. Ifrån ingenstans cirkulerar en ovanligt stor fjäril runt mamma när hon försjunket hänger upp filtar på vädring över sommarstugeräcket. Mamma brister ut i gråt när hon ser den vackra fjärilen. Släpper tårar av kärlek, saknad, tomhet, ilska och skuldkänslor. Jag hör snyftningar, går och lägger armarna om min mamma och ber henne titta på den fina fjärilen som dansar i luften. Hon har visst redan lagt märke till den. Kanske var det just den som var orsaken till stundens tårar. Fjärilen påminde mamma om det vackra sommarprogrammet på radio där en kvinna i sorg berättade hur flera fjärilar påminde henne om hennes man efter hans död.
Fjärilen landar på ett par badbyxor som hänger och dinglar på tork. Vi samlas kring den och förundras över hur fin den är men framförallt hur märkligt det är att den befinner sig i vår omgivning en lägre stund. Den till och med landar på en axel, ett huvud och en arm. Den gillar definitivt min blommiga bikini. När den landat på min höft blir den kvar där medan jag går och kokar kaffe i köket. Till en början är vi exalterade över att ha fjärilen i vår närhet. För den är oss verkligen nära, in på skinnet bokstavligen talat. När Johan, efter lite googlande, talar om för oss att fjärilen kallas sorgmantel sprider sig en känsla av förundran. Kan det verkligen vara så? Hur kommer det sig att en sorgemantel besöker oss, så nära och så länge? Flera timmar senare är den bortflugen. Även om den är borta är vi fortfarande lika fascinerade över dess påhälsning. Tack pappa för att du vakar över oss och för att vi får chansen att känna din närvaro. Inget är mer välkommet än en hälsning från min älskade pappa. Tänk att en sorgmantel kan bringa så mycket glädje.
Fjärilen landar på ett par badbyxor som hänger och dinglar på tork. Vi samlas kring den och förundras över hur fin den är men framförallt hur märkligt det är att den befinner sig i vår omgivning en lägre stund. Den till och med landar på en axel, ett huvud och en arm. Den gillar definitivt min blommiga bikini. När den landat på min höft blir den kvar där medan jag går och kokar kaffe i köket. Till en början är vi exalterade över att ha fjärilen i vår närhet. För den är oss verkligen nära, in på skinnet bokstavligen talat. När Johan, efter lite googlande, talar om för oss att fjärilen kallas sorgmantel sprider sig en känsla av förundran. Kan det verkligen vara så? Hur kommer det sig att en sorgemantel besöker oss, så nära och så länge? Flera timmar senare är den bortflugen. Även om den är borta är vi fortfarande lika fascinerade över dess påhälsning. Tack pappa för att du vakar över oss och för att vi får chansen att känna din närvaro. Inget är mer välkommet än en hälsning från min älskade pappa. Tänk att en sorgmantel kan bringa så mycket glädje.
torsdag 21 juli 2011
Sommardröm
Här sitter jag i kvällsmörkret och drömmer mig bort till en ledig stund ute i naturen, helst med en bok i handen, men så länge man pluggar blir det till att jobba järnet medan man kan. Om jag hade tid och pengar skulle jag ta med Johan till Hawaii och hälsa på min vän Tammy som bor där. Än så länge nöjer jag mig med att njuta av de här bilderna som jag knäppte i Österlen för en månad sedan. Tio poäng till den som kan hitta humlan i bilden längst ner!
torsdag 14 juli 2011
En morfar i himlen
Undrar hur pappa hade reagerat om han visste att ett litet barn, hans barnbarn, ska födas i November. Jädrar vilken bra morfar han hade blivit. Alla barn har liksom alltid tytt sig till honom, och djur för den delen. Han måste ha haft någon magisk dragningskraft som troligtvis grundade sig i hans humoristiska finurlighet. Med glimten i ögat kunde han få vem som helst att vilja ta reda på vilka hemligheter han satt och gruvade på. Hans omhändertagande sätt gjorde också att man som barn kände en enorm trygghet i hans sällskap. Tillsammans var mamma och pappa ett oslagbart team, med dem visste vi att det sällan fanns skäl till oro.
Jag är ledsen för pappas skull eftersom han aldrig får möjligheten att träffa sina barnbarn. Dessutom är jag ledsen för Johans och mina framtida barns skull, de får aldrig uppleva och präglas av sin fantastiska morfar. I samma stund som jag kan känna en enorm ledsamhet över detta tänker jag att jag ändå är tacksam över att allt inte är förlorat. Utan pappa är livet så mycket tråkigare. Att jag har möjlighet att dela livet tillsammans med familjen som fortfarande traskar omkring på jordskorpan gör att kan jag känna glädje. I stället för att ta min familj för given och enbart sörja pappa kan jag, lite mer nu än förr, känna glädje och lycka över att jag har en stor del av min familj kvar i livet. Dessutom är jag glad att jag, när andan faller på, kan krypa in i hjärnbarken, granska pappa i mina minnesbilder och känna stolthet över att ha haft en så fin pappa.
Jag är ledsen för pappas skull eftersom han aldrig får möjligheten att träffa sina barnbarn. Dessutom är jag ledsen för Johans och mina framtida barns skull, de får aldrig uppleva och präglas av sin fantastiska morfar. I samma stund som jag kan känna en enorm ledsamhet över detta tänker jag att jag ändå är tacksam över att allt inte är förlorat. Utan pappa är livet så mycket tråkigare. Att jag har möjlighet att dela livet tillsammans med familjen som fortfarande traskar omkring på jordskorpan gör att kan jag känna glädje. I stället för att ta min familj för given och enbart sörja pappa kan jag, lite mer nu än förr, känna glädje och lycka över att jag har en stor del av min familj kvar i livet. Dessutom är jag glad att jag, när andan faller på, kan krypa in i hjärnbarken, granska pappa i mina minnesbilder och känna stolthet över att ha haft en så fin pappa.
lördag 9 juli 2011
Time Flies
Hu, vad tiden flyger iväg! Att jobba heltid innebär just det- jobbet tar hela din tid. Om man råkar jobba över en timme eller två är det bara att slänga i sig lite föda så fort man kommit hem för att sedan krypa till kojs för att orka jobba dagen efter. Ännu värre måste det bli om man har barn, eller? Hinner föräldrar gå på toa ens? De kanske alla springer omkring med en kateter i byxan. Det måste vara en tyst överenskommelse mellan alla föräldrar att aldrig yppa att de faktiskt använder sig av det hjälpmedlet för att få vardagen att gå ihop.
Det jag skulle säga var alltså att jag hade tänkt uppdatera lite inlägg denna vecka, men inte hunnit eftersom att tiden bara rinner iväg.
Det jag skulle säga var alltså att jag hade tänkt uppdatera lite inlägg denna vecka, men inte hunnit eftersom att tiden bara rinner iväg.
Här kommer ett gangstafoto på min fästman och jag. Johan, jag älskar dig!
måndag 4 juli 2011
I'm back
Hej på er!
Det var ett tag sedan. Mycket har hänt sen sist: förlovning, årsdagen av pappas dödsdag, två blir tre hemma hos syrran, kandidatuppsatsen är kirrad, Johan har fått fast anställning, vi ska få nya grannar (syrran med familj :), Erik har slutfört första ring, mamma briljerar på nyckelharpa, än så länge går, står och andas vi. Kanske att vi nu, ett år senare, inte kippar efter andan lika frekvent av tanken på vad som hände pappa. Kanske att vi kan känna saknad utan att få panikångest. Kanske att saknaden ändå känns större än någonsin.
Dumt att börja blogga klockan tio på kvällen när man är dödstrött och ska upp tidigt till jobbet. Återkommer med fler lägesrapporter om inte alltför länge. Ska klippa ihop en rolig film har jag tänkt.. i fyra veckor.. men snart så!
Guten abend!
Det var ett tag sedan. Mycket har hänt sen sist: förlovning, årsdagen av pappas dödsdag, två blir tre hemma hos syrran, kandidatuppsatsen är kirrad, Johan har fått fast anställning, vi ska få nya grannar (syrran med familj :), Erik har slutfört första ring, mamma briljerar på nyckelharpa, än så länge går, står och andas vi. Kanske att vi nu, ett år senare, inte kippar efter andan lika frekvent av tanken på vad som hände pappa. Kanske att vi kan känna saknad utan att få panikångest. Kanske att saknaden ändå känns större än någonsin.
Dumt att börja blogga klockan tio på kvällen när man är dödstrött och ska upp tidigt till jobbet. Återkommer med fler lägesrapporter om inte alltför länge. Ska klippa ihop en rolig film har jag tänkt.. i fyra veckor.. men snart så!
Guten abend!
tisdag 26 april 2011
Vårruset 2011
Hej på er!
Nu tänkte jag dela med mig av en härlig film som spelades in i helgen när Johan, jag och vår katt Selma promenerade i Nyköpingsskogarna för att njuta av våren. Egentligen var det tänkt att Selma skulle stanna i lägenheten i stan men eftersom vi hade glömt nycklarna fick hon hänga med på vår picknick- och tur var väl det för vi har aldrig skådat något sötare: en katt med plastkrage som springer jämsides i koppel...
Anledningen till plastkragen var att Selma hade kastrerats en vecka tidigare. Hej då livmoder och äggstockar :( Trots det skuttade hon fram bland blåsipporna. Det är oklart vem som var lyckligast, vi eller katten?
Vi promenerade en bra bit och Selma höll takten utan problem, men ca två minuter in i filmen börjar hon bli lite trött i tassarna. Då kan man se hur hon försöker hoppa upp på min vad. SÖTT!
Filmen finns även på Youtube (där blir fönstret större). Sök på hagvide så borde ni hitta den. Glöm inte att vrida upp volymen :)
Nu tänkte jag dela med mig av en härlig film som spelades in i helgen när Johan, jag och vår katt Selma promenerade i Nyköpingsskogarna för att njuta av våren. Egentligen var det tänkt att Selma skulle stanna i lägenheten i stan men eftersom vi hade glömt nycklarna fick hon hänga med på vår picknick- och tur var väl det för vi har aldrig skådat något sötare: en katt med plastkrage som springer jämsides i koppel...
Anledningen till plastkragen var att Selma hade kastrerats en vecka tidigare. Hej då livmoder och äggstockar :( Trots det skuttade hon fram bland blåsipporna. Det är oklart vem som var lyckligast, vi eller katten?
Vi promenerade en bra bit och Selma höll takten utan problem, men ca två minuter in i filmen börjar hon bli lite trött i tassarna. Då kan man se hur hon försöker hoppa upp på min vad. SÖTT!
Filmen finns även på Youtube (där blir fönstret större). Sök på hagvide så borde ni hitta den. Glöm inte att vrida upp volymen :)
söndag 3 april 2011
söndag 13 mars 2011
onsdag 5 januari 2011
Nytt år - nya tag
Hej hej,
jag har visst varit lite frånvarande på bloggen. Resan hemåt startade den 19:e december från Halifax flygplats. Därifrån åkte jag till JFK-flygplatsen i New York för att byta flyg. Lättare sagt än gjort, jag var tvungen att byta terminal också, mindre roligt med ett mindre flyttlass på armarna och en äcklig förkylning i bihålorna. Från JFK fortsatte resan till Island och Reykjavik. Där höll jag på att missa planet eftersom vi var 30 min sena. Mellan planen fanns den obligatoriska säkerhetskontrollen att passera. Jag och femtusen andra svettiga resenärer. Efter flygresan hem landade jag i Stockholm den 20:e december. Sedan dess har jag försökt landa här hemma också. Efter en dunderförkylning, ögoninflammation, tandköttsinflammation, jetlag, jul och nyår börjar bitarna så smått falla på plats.
Bloggen kommer inte att uppdateras lika ofta som under hösten, om den kommer att uppdateras alls. Kanske känner jag för att lägga upp några inlägg för att uttrycka mina tankar om sorg, kanske för att posta fotografier eller bara för att skriva blaj. Vem vet?
Sist men inte minst vill jag säga tack till alla som har följt min resa, både till Kanada och till sorgens land. Om jag inte minns fel har jag haft läsare från ett tiotal länder: Sverige, Kanada, USA, Finland, Storbritannien, Frankrike och Vietnam för att nämna några.
Hoppas vi hörs igen, tills dess - ta hand om er!
jag har visst varit lite frånvarande på bloggen. Resan hemåt startade den 19:e december från Halifax flygplats. Därifrån åkte jag till JFK-flygplatsen i New York för att byta flyg. Lättare sagt än gjort, jag var tvungen att byta terminal också, mindre roligt med ett mindre flyttlass på armarna och en äcklig förkylning i bihålorna. Från JFK fortsatte resan till Island och Reykjavik. Där höll jag på att missa planet eftersom vi var 30 min sena. Mellan planen fanns den obligatoriska säkerhetskontrollen att passera. Jag och femtusen andra svettiga resenärer. Efter flygresan hem landade jag i Stockholm den 20:e december. Sedan dess har jag försökt landa här hemma också. Efter en dunderförkylning, ögoninflammation, tandköttsinflammation, jetlag, jul och nyår börjar bitarna så smått falla på plats.
Bloggen kommer inte att uppdateras lika ofta som under hösten, om den kommer att uppdateras alls. Kanske känner jag för att lägga upp några inlägg för att uttrycka mina tankar om sorg, kanske för att posta fotografier eller bara för att skriva blaj. Vem vet?
Sist men inte minst vill jag säga tack till alla som har följt min resa, både till Kanada och till sorgens land. Om jag inte minns fel har jag haft läsare från ett tiotal länder: Sverige, Kanada, USA, Finland, Storbritannien, Frankrike och Vietnam för att nämna några.
Hoppas vi hörs igen, tills dess - ta hand om er!
söndag 19 december 2010
Grande Finale
Eller, nja, här är det allt annat än en storslagen final. Vem kom först och åkte sist i birchen? Jo, jag. Alla som stannar på campus över jul måste flytta in i birch fem men eftersom jag bara stannar en natt har jag fått tillåtelse att bo kvar i mitt rum. Skönt att inte behöva flytta över alla prylar.
I dag har jag uträttat mina sista ärenden, tillsammans med min fantastiska RA och vän Todd MacDonald. Vilket litet charmtroll! Sedan blev det avsked med tillhörande tårar när Julia och de andra spanjorerna lämnade. Efter det drog Pernilla, hennes pappa, Thomas och jag ner på stan för att turista en sista gång, men mest för att äta lunch... Det har blivit riktigt kallt här nu, snö har vi också. Bävar inför mötet med den svenska kylan. Hur många lager behöver man för att inte frysa till is?
Kollade mina betyg i dag också, de som har kommit upp hittils är
Public Policy: A+
Writing Theory and Practice: A
Very nice, thank you very much!
Har också fotat alla fina julhälsningar/hej då-brev jag har fått de senaste dagarna. Donna, Bobae, Ji Young, Todd och Lisa är för underbara. Dessa ska in i det fotoalbum som ska skapas över jullovet.
I dag har jag uträttat mina sista ärenden, tillsammans med min fantastiska RA och vän Todd MacDonald. Vilket litet charmtroll! Sedan blev det avsked med tillhörande tårar när Julia och de andra spanjorerna lämnade. Efter det drog Pernilla, hennes pappa, Thomas och jag ner på stan för att turista en sista gång, men mest för att äta lunch... Det har blivit riktigt kallt här nu, snö har vi också. Bävar inför mötet med den svenska kylan. Hur många lager behöver man för att inte frysa till is?
Kollade mina betyg i dag också, de som har kommit upp hittils är
Public Policy: A+
Writing Theory and Practice: A
Very nice, thank you very much!
Har också fotat alla fina julhälsningar/hej då-brev jag har fått de senaste dagarna. Donna, Bobae, Ji Young, Todd och Lisa är för underbara. Dessa ska in i det fotoalbum som ska skapas över jullovet.
fredag 17 december 2010
Good Bye Party
I dag satte vi punkt för denna termins skolarbete. Sista tentan är nämligen avklarad. Detta firade vi med ett litet party i kväll. Vi firade även att Lisa från Österrike och Bobae från Korea fyllde år! Sist men inte minst möttes alla utbytesstudenter en sista gång för att umgås och dansa. I morgon börjar folk styra kosan hemåt. Själv ska jag försöka underhålla mig fram tills på söndag. Men det är nog lätt ordnat!
Bjuder på en galen bild från kvällen festligheter. Pernilla och jag dansar med burkar på huvudet... så kan det gå!
Bjuder på en galen bild från kvällen festligheter. Pernilla och jag dansar med burkar på huvudet... så kan det gå!
onsdag 15 december 2010
Tenta #2
Andra tentan avklarad, only one more to go! Tiden går nog ganska fort trots allt :) Tentan i skrivkursen är förmodligen den mest krävande av alla, så det känns extra skönt att den är avklarad. Det var också den skummaste tentan jag skrivit, jag satt nämligen och grät när jag skrev den sista uppsatsen. Tentan var uppdelad i fem delar varav de två sista bestod av uppsatsskrivning. Den sista uppsatsen skulle vara informell och handla om platsen där man vuxit upp. Ett bra ämne för mig med tanke på att jag har tänkt mycket på just huset hemma i Sverige den senaste tiden. Huset är väldigt starkt förknippat med familjen, pappa och barndomen. Att vi ska sälja huset inom en treårsperiod känns allt annat än roligt.
När jag satt och skrev om huset kunde jag inte undgå att skriva om hur laddat huset är med minnen. Sedan pappa gick bort har alla känslor till det huset förstärkts extra mycket. Där har han levt och andats tillsammans med oss i nästan trettio år. Jag blir så ledsen när jag tänker på att huset snart är historia, det är som att förlora ännu en familjemedlem. Så där satt jag i går och skrev min uppsats med tårar i ögonen. Man skulle kunna säga att jag skrev så frenetiskt att tårarna rann, haha! Mot slutet av skrivtiden var det bara en kille och jag kvar. Han satt och skrev och jag satt och torkade tårarna. Som tur var hade jag av någon anledning lagt ner en näsduk i fickan.
När jag satt och skrev om huset kunde jag inte undgå att skriva om hur laddat huset är med minnen. Sedan pappa gick bort har alla känslor till det huset förstärkts extra mycket. Där har han levt och andats tillsammans med oss i nästan trettio år. Jag blir så ledsen när jag tänker på att huset snart är historia, det är som att förlora ännu en familjemedlem. Så där satt jag i går och skrev min uppsats med tårar i ögonen. Man skulle kunna säga att jag skrev så frenetiskt att tårarna rann, haha! Mot slutet av skrivtiden var det bara en kille och jag kvar. Han satt och skrev och jag satt och torkade tårarna. Som tur var hade jag av någon anledning lagt ner en näsduk i fickan.
tisdag 14 december 2010
Drama
Snart är det dags att skriva min andra tenta. Synd att det är svårt att koncentrera sig. Jag går liksom runt som på extacy hela tiden. I och för sig vet jag inte hur det känns att gå på extacy, men jag kan tänka mig att man blir lite spattig och rastlös. Ni vet när man var liten och väntade på att det skulle bli julafton- den spänningen upplever jag nu fast gånger tio. Och då är det inte tomten jag längtar efter utan min familj!
Vad kan jag hitta på för att få tiden att gå fortare? Prata om vädret kanske, det är väl typiskt svenskt också? Temperaturen har skiftat ganska duktigt den senaste veckan. Ena dagen har vi regn och blåst, andra dagen solsken och 9 grader varmt. För någon dag sedan snöade det, tyvärr utan att ligga kvar på marken. I dag har vi regn.
Drama har vi också haft här på campus. Birch fem (huset där flest internationella studenter bor) har en maktgalen Residence Assistant (en student som bor i huset samt ser till att alla regler efterlevs). I min birch har kylskåpet tillslut stängts av. Housing office hörde rykten om att folk i birchen ville lägga diverse prylar i maten som tjuven stjäl, och stängde då ner kylen för att undvika att någon (tjuven) blir sjuk. Men i och med detta drabbas de oskyldiga i stället för den enskilda person som stjäl mat. Det finns så mycket konstiga regler här så jag har slutat att förvånas. Under tentaveckorna som råder nu är det till exempel, från högre ort, beslutat att vi ska ha 22 timmars tystnad i alla hus! 22 timmar, är det normalt? Argumentet är att studenterna inte skall behöva gå till biblioteket för att kunna plugga. För min del gör det ingen skillnad, folket måste ändå tvätta sina kläder. Jag kan i alla fall inte plugga eftersom mina tankar ackompanjeras av ljudet av en äcklig tvättmaskin och en djävulsk torktumlare!
Vad kan jag hitta på för att få tiden att gå fortare? Prata om vädret kanske, det är väl typiskt svenskt också? Temperaturen har skiftat ganska duktigt den senaste veckan. Ena dagen har vi regn och blåst, andra dagen solsken och 9 grader varmt. För någon dag sedan snöade det, tyvärr utan att ligga kvar på marken. I dag har vi regn.
Drama har vi också haft här på campus. Birch fem (huset där flest internationella studenter bor) har en maktgalen Residence Assistant (en student som bor i huset samt ser till att alla regler efterlevs). I min birch har kylskåpet tillslut stängts av. Housing office hörde rykten om att folk i birchen ville lägga diverse prylar i maten som tjuven stjäl, och stängde då ner kylen för att undvika att någon (tjuven) blir sjuk. Men i och med detta drabbas de oskyldiga i stället för den enskilda person som stjäl mat. Det finns så mycket konstiga regler här så jag har slutat att förvånas. Under tentaveckorna som råder nu är det till exempel, från högre ort, beslutat att vi ska ha 22 timmars tystnad i alla hus! 22 timmar, är det normalt? Argumentet är att studenterna inte skall behöva gå till biblioteket för att kunna plugga. För min del gör det ingen skillnad, folket måste ändå tvätta sina kläder. Jag kan i alla fall inte plugga eftersom mina tankar ackompanjeras av ljudet av en äcklig tvättmaskin och en djävulsk torktumlare!
söndag 12 december 2010
Selma
Herre gud, hur mycket kan man längta hem egentligen?? Snart kommer jag i alla fall, så gör er beredda, du med Selma. Nu är det slutlekt för jag vill goooosa!!
lördag 11 december 2010
Nötknäpparen
Nu har vintern anlänt! Det är så skönt när det biter lite i kinderna, för en sekund känns det lite som hemma. (Gissa om jag har hemlängtan??) Dammen som ligger utanför våra hus vilar just nu under ett vitt frosttäcke. Mysigt. Gårkvällen bjöd på en tur ner på stan. Vi kollade in julgranen som hade rests tidigare i veckan, och vilken syn det var. Hej kom och hjälp mig-varning! Ljusslingor i alla tänkbara färger prydde den stackars granen. Men som Mickai sa: de försökte i alla fall.
I dag har jag plugg och balett på agendan. Nej, det är tack och lov inte jag som dansar, vi ska gå och se nötknäpparen som sätts upp i stan. *Barndomsminnen från när mamma tog med mig och syrran för att se den på Operan i Stockholm.*
OBS! Komiskt att mamma tagit med Erik + kusinerna för att se just nötknäpparen på Operan i kväll!!!
I dag har jag plugg och balett på agendan. Nej, det är tack och lov inte jag som dansar, vi ska gå och se nötknäpparen som sätts upp i stan. *Barndomsminnen från när mamma tog med mig och syrran för att se den på Operan i Stockholm.*
OBS! Komiskt att mamma tagit med Erik + kusinerna för att se just nötknäpparen på Operan i kväll!!!
fredag 10 december 2010
Final exams
Äntligen är första tentan avklarad. Ganska smärtfritt dessutom. Min lärare berättade att jag hittills har ett A i betyg, så om jag får bra resultat på tentan i går är betyget säkrat. Hoppas på det, vore skönt att få ett bra betyg i just den kursen eftersom det är den enda jag har läst inom statsvetenskap. Om jag lyckas få ett A i Public Policy är jag mer än nöjd. Det är trots allt en liten självförtroende-boost att kunna få högsta betyg i ett annat land, och därmed också på ett annat språk.
De andra kurserna jag läser, cultural studies och writing, valde jag mer för nöjes skull. Eller nöje och nöje, massa oväntat arbete följde med som biverkning i och för sig. Hur som, de kurserna har faktiskt också gett väldigt mycket. Framförallt kommer jag ha nytta av skrivkursen framöver. Jag har fått ett helt nytt perspektiv på skrivandeprocessen men också lite nya kunskaper i tekniken. Det var i och för sig bara en introduktionskurs jag läste så man kan ju tänka sig att det det mesta fortfarande återstår att lära. Hur som är jag väldigt nöjd med den kursen även om den var krävande.
Cultural studies har också varit en kurs som har vidgat mitt perspektiv vad gäller hur kultur skapas och på vilka sätt olika skikt i samhällshierarkin drar sitt strå till stacken. Läraren i den kursen är en historia i sig, men kursboken är absolut en bok som jag vill behålla.
Allt som allt är jag nöjd över skolgången på Mount Saint Vincent University. Det finns så klart en mängd saker jag inte kommer sakna när jag kommer hem, men är det någonting jag har lärt mig under det senaste året är det att ingenting är perfekt. Sann klyscha! Vad jag är mest glad att slippa är nog skolbänkar som man måste knöla sig in i, griffeltavlor och 70-tals biblioteket.
De andra kurserna jag läser, cultural studies och writing, valde jag mer för nöjes skull. Eller nöje och nöje, massa oväntat arbete följde med som biverkning i och för sig. Hur som, de kurserna har faktiskt också gett väldigt mycket. Framförallt kommer jag ha nytta av skrivkursen framöver. Jag har fått ett helt nytt perspektiv på skrivandeprocessen men också lite nya kunskaper i tekniken. Det var i och för sig bara en introduktionskurs jag läste så man kan ju tänka sig att det det mesta fortfarande återstår att lära. Hur som är jag väldigt nöjd med den kursen även om den var krävande.
Cultural studies har också varit en kurs som har vidgat mitt perspektiv vad gäller hur kultur skapas och på vilka sätt olika skikt i samhällshierarkin drar sitt strå till stacken. Läraren i den kursen är en historia i sig, men kursboken är absolut en bok som jag vill behålla.
Allt som allt är jag nöjd över skolgången på Mount Saint Vincent University. Det finns så klart en mängd saker jag inte kommer sakna när jag kommer hem, men är det någonting jag har lärt mig under det senaste året är det att ingenting är perfekt. Sann klyscha! Vad jag är mest glad att slippa är nog skolbänkar som man måste knöla sig in i, griffeltavlor och 70-tals biblioteket.
onsdag 8 december 2010
Biostatistik??
Ha, jag är visst inte ensam om att sitta med ångest mitt i en tentaperiod. Pratade med mamma i dag som precis har avslutat sin tenta i boistatistik och vetenskapsteori på doktorandnivå! Det ni! Jag ska nog inte klaga trots allt, mina tentor är inte riktigt i samma klass som hennes. Vi har dessutom bara tre timmar på oss, inte 9-16. Heja mamma, du är bäst! /Stolt dotter
Ps. Motivationen har anlänt. Började till slut läsa min litteratur som visade sig vara intressant. Nu är det bara att tuta och köra...
Ps. Motivationen har anlänt. Började till slut läsa min litteratur som visade sig vara intressant. Nu är det bara att tuta och köra...
tisdag 7 december 2010
Secret Santa
I går hade vi i birchen ett secret santa-event. Alla som ville vara med fick för ett par veckor sedan dra ett namn ur en hatt och sedan införskaffa en julklapp till personen på lappen för 75 kr. Danska Rebecka fick en humoristisk bok kanadensare. Fyndigt. Jag fick ett par söta örhängen. Julfesten avslutades med filmkväll och Love Actually, åh vilken bra film!
Mina fina örhängen och en crazy Emily, inget konstigt alls...
Söta Cassie fick ett par handskar och svenskt godis av mig
-i en sjungande låda.
måndag 6 december 2010
Adventsfika
I går bjöd Pernilla och jag på adventsfikat som vi har vurmat för i snart en månad. Glögg + lussebullar försåg Johan & Johanna oss med när de kom på besök tidigare. Svenska pepparkakor finns att köpa på en matbutik här i närheten! Vi smög in lite Marabou-choklad också, tänkte att det inte kunde skada. Sen var det bara att tuta och köra. Johannas julskiva gjorde såklart sitt också. Fikat uppskattades av alla förutom enstaka kräsna typer som inte var förtjusta i vin över huvudtaget :P
Efter vår lilla sammankomst var det dags att röra sig mot skolans kafeteria där det hölls julbuffé. Resten av kvällen gick åt till att jäsa efter det stora matintaget...
Efter vår lilla sammankomst var det dags att röra sig mot skolans kafeteria där det hölls julbuffé. Resten av kvällen gick åt till att jäsa efter det stora matintaget...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)