En morfar i himlen

Undrar hur pappa hade reagerat om han visste att ett litet barn, hans barnbarn, ska födas i November. Jädrar vilken bra morfar han hade blivit. Alla barn har liksom alltid tytt sig till honom, och djur för den delen. Han måste ha haft någon magisk dragningskraft som troligtvis grundade sig i hans humoristiska finurlighet. Med glimten i ögat kunde han få vem som helst att vilja ta reda på vilka hemligheter han satt och gruvade på. Hans omhändertagande sätt gjorde också att man som barn kände en enorm trygghet i hans sällskap. Tillsammans var mamma och pappa ett oslagbart team, med dem visste vi att det sällan fanns skäl till oro.

Jag är ledsen för pappas skull eftersom han aldrig får möjligheten att träffa sina barnbarn. Dessutom är jag ledsen för Johans och mina framtida barns skull, de får aldrig uppleva och präglas av sin fantastiska morfar. I samma stund som jag kan känna en enorm ledsamhet över detta tänker jag att jag ändå är tacksam över att allt inte är förlorat. Utan pappa är livet så mycket tråkigare. Att jag har möjlighet att dela livet tillsammans med familjen som fortfarande traskar omkring på jordskorpan gör att kan jag känna glädje. I stället för att ta min familj för given och enbart sörja pappa kan jag, lite mer nu än förr, känna glädje och lycka över att jag har en stor del av min familj kvar i livet. Dessutom är jag glad att jag, när andan faller på, kan krypa in i hjärnbarken, granska pappa i mina minnesbilder och känna stolthet över att ha haft en så fin pappa.