Disa Diggar

För en vecka sedan hämtade vi hem en liten kissemiss från finaste kusin Sandra (som tagit hand om alla kattungar efter att kattmamman blev överköd när kattungarna bara var tre veckor gamla!)

Kolla in detta klipp på toksöta Disa när hon tittar på friidrott:

Sorgmanteln

När man minst anar det dyker en förnimmelse av min kära pappa upp. Ifrån ingenstans cirkulerar en ovanligt stor fjäril runt mamma när hon försjunket hänger upp filtar på vädring över sommarstugeräcket. Mamma brister ut i gråt när hon ser den vackra fjärilen. Släpper tårar av kärlek, saknad, tomhet, ilska och skuldkänslor. Jag hör snyftningar, går och lägger armarna om min mamma och ber henne titta på den fina fjärilen som dansar i luften. Hon har visst redan lagt märke till den. Kanske var det just den som var orsaken till stundens tårar. Fjärilen påminde mamma om det vackra sommarprogrammet på radio där en kvinna i sorg berättade hur flera fjärilar påminde henne om hennes man efter hans död.

Fjärilen landar på ett par badbyxor som hänger och dinglar på tork. Vi samlas kring den och förundras över hur fin den är men framförallt hur märkligt det är att den befinner sig i vår omgivning en lägre stund. Den till och med landar på en axel, ett huvud och en arm. Den gillar definitivt min blommiga bikini. När den landat på min höft blir den kvar där medan jag går och kokar kaffe i köket. Till en början är vi exalterade över att ha fjärilen i vår närhet. För den är oss verkligen nära, in på skinnet bokstavligen talat. När Johan, efter lite googlande, talar om för oss att fjärilen kallas sorgmantel sprider sig en känsla av förundran. Kan det verkligen vara så? Hur kommer det sig att en sorgemantel besöker oss, så nära och så länge? Flera timmar senare är den bortflugen. Även om den är borta är vi fortfarande lika fascinerade över dess påhälsning. Tack pappa för att du vakar över oss och för att vi får chansen att känna din närvaro. Inget är mer välkommet än en hälsning från min älskade pappa. Tänk att en sorgmantel kan bringa så mycket glädje.

Sommardröm

Här sitter jag i kvällsmörkret och drömmer mig bort till en ledig stund ute i naturen, helst med en bok i handen, men så länge man pluggar blir det till att jobba järnet medan man kan. Om jag hade tid och pengar skulle jag ta med Johan till Hawaii och hälsa på min vän Tammy som bor där. Än så länge nöjer jag mig med att njuta av de här bilderna som jag knäppte i Österlen för en månad sedan. Tio poäng till den som kan hitta humlan i bilden längst ner!

En morfar i himlen

Undrar hur pappa hade reagerat om han visste att ett litet barn, hans barnbarn, ska födas i November. Jädrar vilken bra morfar han hade blivit. Alla barn har liksom alltid tytt sig till honom, och djur för den delen. Han måste ha haft någon magisk dragningskraft som troligtvis grundade sig i hans humoristiska finurlighet. Med glimten i ögat kunde han få vem som helst att vilja ta reda på vilka hemligheter han satt och gruvade på. Hans omhändertagande sätt gjorde också att man som barn kände en enorm trygghet i hans sällskap. Tillsammans var mamma och pappa ett oslagbart team, med dem visste vi att det sällan fanns skäl till oro.

Jag är ledsen för pappas skull eftersom han aldrig får möjligheten att träffa sina barnbarn. Dessutom är jag ledsen för Johans och mina framtida barns skull, de får aldrig uppleva och präglas av sin fantastiska morfar. I samma stund som jag kan känna en enorm ledsamhet över detta tänker jag att jag ändå är tacksam över att allt inte är förlorat. Utan pappa är livet så mycket tråkigare. Att jag har möjlighet att dela livet tillsammans med familjen som fortfarande traskar omkring på jordskorpan gör att kan jag känna glädje. I stället för att ta min familj för given och enbart sörja pappa kan jag, lite mer nu än förr, känna glädje och lycka över att jag har en stor del av min familj kvar i livet. Dessutom är jag glad att jag, när andan faller på, kan krypa in i hjärnbarken, granska pappa i mina minnesbilder och känna stolthet över att ha haft en så fin pappa.

Time Flies

Hu, vad tiden flyger iväg! Att jobba heltid innebär just det- jobbet tar hela din tid. Om man råkar jobba över en timme eller två är det bara att slänga i sig lite föda så fort man kommit hem för att sedan krypa till kojs för att orka jobba dagen efter. Ännu värre måste det bli om man har barn, eller? Hinner föräldrar gå på toa ens? De kanske alla springer omkring med en kateter i byxan. Det måste vara en tyst överenskommelse mellan alla föräldrar att aldrig yppa att de faktiskt använder sig av det hjälpmedlet för att få vardagen att gå ihop.

Det jag skulle säga var alltså att jag hade tänkt uppdatera lite inlägg denna vecka, men inte hunnit eftersom att tiden bara rinner iväg.

Här kommer ett gangstafoto på min fästman och jag. Johan, jag älskar dig!

I'm back

Hej på er!
Det var ett tag sedan. Mycket har hänt sen sist: förlovning, årsdagen av pappas dödsdag, två blir tre hemma hos syrran, kandidatuppsatsen är kirrad, Johan har fått fast anställning, vi ska få nya grannar (syrran med familj :), Erik har slutfört första ring, mamma briljerar på nyckelharpa, än så länge går, står och andas vi. Kanske att vi nu, ett år senare, inte kippar efter andan lika frekvent av tanken på vad som hände pappa. Kanske att vi kan känna saknad utan att få panikångest. Kanske att saknaden ändå känns större än någonsin.

Dumt att börja blogga klockan tio på kvällen när man är dödstrött och ska upp tidigt till jobbet. Återkommer med fler lägesrapporter om inte alltför länge. Ska klippa ihop en rolig film har jag tänkt.. i fyra veckor.. men snart så!

Guten abend!

Vårruset 2011

Hej på er!
Nu tänkte jag dela med mig av en härlig film som spelades in i helgen när Johan, jag och vår katt Selma promenerade i Nyköpingsskogarna för att njuta av våren. Egentligen var det tänkt att Selma skulle stanna i lägenheten i stan men eftersom vi hade glömt nycklarna fick hon hänga med på vår picknick- och tur var väl det för vi har aldrig skådat något sötare: en katt med plastkrage som springer jämsides i koppel...

Anledningen till plastkragen var att Selma hade kastrerats en vecka tidigare. Hej då livmoder och äggstockar :( Trots det skuttade hon fram bland blåsipporna. Det är oklart vem som var lyckligast, vi eller katten?

Vi promenerade en bra bit och Selma höll takten utan problem, men ca två minuter in i filmen börjar hon bli lite trött i tassarna. Då kan man se hur hon försöker hoppa upp på min vad. SÖTT!

Filmen finns även på Youtube (där blir fönstret större). Sök på hagvide så borde ni hitta den. Glöm inte att vrida upp volymen :)

 

Lilleputtland

Islossning

 

 

 

Nytt år - nya tag

Hej hej,
jag har visst varit lite frånvarande på bloggen. Resan hemåt startade den 19:e december från Halifax flygplats. Därifrån åkte jag till JFK-flygplatsen i New York för att byta flyg. Lättare sagt än gjort, jag var tvungen att byta terminal också, mindre roligt med ett mindre flyttlass på armarna och en äcklig förkylning i bihålorna. Från JFK fortsatte resan till Island och Reykjavik. Där höll jag på att missa planet eftersom vi var 30 min sena. Mellan planen fanns den obligatoriska säkerhetskontrollen att passera. Jag och femtusen andra svettiga resenärer. Efter flygresan hem landade jag i Stockholm den 20:e december. Sedan dess har jag försökt landa här hemma också. Efter en dunderförkylning, ögoninflammation, tandköttsinflammation, jetlag, jul och nyår börjar bitarna så smått falla på plats.

Bloggen kommer inte att uppdateras lika ofta som under hösten, om den kommer att uppdateras alls. Kanske känner jag för att lägga upp några inlägg för att uttrycka mina tankar om sorg, kanske för att posta fotografier eller bara för att skriva blaj. Vem vet?

Sist men inte minst vill jag säga tack till alla som har följt min resa, både till Kanada och till sorgens land. Om jag inte minns fel har jag haft läsare från ett tiotal länder: Sverige, Kanada, USA, Finland, Storbritannien, Frankrike och Vietnam för att nämna några.

Hoppas vi hörs igen, tills dess - ta hand om er!