Det är en konstig känsla när vitt skilda känslor varvas med varandra på en och samma gång. Det är sorg. Mixen av saknad, ilska, längtan, undran, hat, kärlek, tomhet, ensamhet, frustration och förtvivlan. Jag vet inte vad man ska tänka eller vilken känsla jag skall fokusera på. Jag vill bara vrida tillbaka tiden och ändra historien. Vi vill så gärna ha pappa i livet, inte minst vill pappa vara i livet. Vi vill vara med honom och jag vet att han vill vara med oss. Han älskade oss så himla mycket, och vi honom. Han saknar nog att ge mamma fotmassage eller höra henne skratta så hon kiknar när han drar ett av sina, enligt mig, torra skämt. Jag saknar att se dem pussas och kramas. Saknar pappas trygga kramar. Skulle så gärna vilja se honom le igen, och lyfta lite på ögonbrynen i ett slags förvånat ansiktsuttryck. Det var hans intensiva lyssnar-min, haha!
lördag 9 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om jag kunde så skulle jag vrida tillbaka tiden, utan att tveka en endaste liten sekund...
SvaraRaderaEn påminnelse sitter nu på min arm, för evigt.
Kram!
Igår kväll var Johan och Erik här och åt middag med oss. Mitt i en konversation gjorde Erik en gest, satte ut armarna i luften, för att förtydliga vad han menade. Jag kunde inte hjälpa det, men jag började skratta. Det var inget illa menat utan ett skratt av förvåning då jag för första gången tänkte på vilket likt kroppsspråk Erik och pappa har. Det var som att se pappa i Erik. Så häftigt!!
SvaraRaderaSandra: tack för mms'et! Ska vidarebefodra den till de andra i familjen! Det är verkligen en fin tatuering!
Tack Johanna, det var snällt. :) Det är ett minne av två fina människor som lämnat oss alldeles för fort och för tidigt. Det är också en påminnelse att just detta kan ske. Memento Mori.
SvaraRaderaHäftigt med Eriks gest.
Jag ser Christer i pappa... det gör ju ni med förmodar jag. :)
Hoppas på att vi kan ses snart igen.
Kram till er alla!
Hej Josefin min lilla vän
SvaraRaderaHoppas din road tripp var trevlig och att kalkonen smakade bra vid "hemkonsten" till campen. Så sant som du skriver om känslornas berg- och dalbana. Saknar helahan såå mycket. Od kan inte beskriva även fast du är så bra på att formulera det jag också tänker. Nickar bara för mig själv och gråter en tår när jag läser dina fina rader.Ha en bra vecka och lycka till med allt skolarbete. Massor av kramar o pussar från Mamma
Jag saknar dig Josefin!! :,( Fick ditt brev idag, tack! Känns varmt i hjärtat :) det fick mig att inse hur mycket jag saknar dig här. Kommer nog bli en större lättnad än jag trott när du kommer hem, då får vi äntligen prata av oss med varandra igen :) Minns när Alexandra var i Eritrea i två månader, det var första gången vi var borta från varandra så länge. Men jag tyckte allt gick så bra hemma. Tills hon kom hem, då förstod jag hur mycket jag saknat henne, och tårarna bara kom utan förvarning. Konstigt att man inte fattar det innan.. :P Lovar att svara på brevet och skicka det så snart jag kan. Många kramar till världens finaste vän!!
SvaraRadera