En himmelsk trappa

Det är så svårt att förstå hur döden skiljer människor åt. Det är svårt att förstå eftersom jag innerligt önskar att pappa inte vore död. Jag vill inte veta av att pappa aldrig mer kommer sätta sin fot innanför dörren hemma. Jag vill inte veta av om pappa kände ångest innan han försvann. Men om man kvävs till medvetslöshet på grund av andningssvårigheter känner man ångest. Jag får ont i bröstet av att tänka på att pappa hade ångest. Jag får andnöd av att tänka på att pappa inte är med oss längre. Syrran och jag får ångest av tanken på att pappas kropp har brunnit upp. Det känns liksom som att vi eldade upp pappa. Tanken på att pappas kropp skulle ha blivit uppäten av maskar är lika vidrig. I helgen kom i alla fall gravstenen på plats, men jag vill inte se hur det ser ut förrän jag är hemma.

Varför kunde inte sjukvården lösa problemet i tid? Bristande handling ledde till att min bror bara fick sexton år med pappa. Jag undrar om läkarna är medvetna om det. Sexton år. Jag vill att det ska finnas en himmel där pappa väntar på oss. Han kanske sitter och tittar ner på oss, med läsglasögonen på näsan. Tänk om det fanns en trappa upp till pappa, så att vi kunde titta till honom då och då. Eller åtminstone skicka upp brev. Som det är nu känner jag mig som Pippi Långstrump när jag pratar med pappa genom ett ål i molnen. Men det känns skönt att vända sig mot himlen när jag vill prata eller skrika till pappa. Vart ska jag annars vända mig?