Elsa

Elsa, min fina, fina lilla kattunge har lämnat oss för att hålla pappa sällskap. I lördags fick jag veta att världens finaste Elsa somnade in. Det gör så ont i kroppen. Att mista Elsa river upp så himla mycket känslor. Det känns som att förlora pappa på nytt. Känns som om jag inte kan lita på någon eller något. Känns som om jag skall jobba i motvind för resten av mitt liv. Jag var ute och gick efter att jag fick beskedet. Jag gick upp på en kulle och skrek och grät, i mitt regnställ. Det regnade och blåste storm. Jag la mig ner på en grästuva och tittade på naturen. Allt var så vackert, det är som om naturen är för vacker för att vara sann. Jag förstår inte hur saker och ting går ihop. Hur kan naturen vara så fin när det finns så mycket hemskt i livet? Även om det känns som om pappa är hos mig blir jag bedrövad eftersom jag inte kommer kunna ta på honom, höra honom och se på honom igen. Aldrig någonsin mer. Det är så stort och hemskt så det går inte att förstå.

I dag förlorade jag även min plånbok. I den hade jag kreditkortet, $ 60, studentkortet som man behöver i skolan, samt mitt kanadensiska ID-kort. Snacka motvind. Jag orkade inte ens bry mig. För ca sex månader sedan hade jag varit totalt bedrövad, men i dag fanns det ingen ork. När jag kom hem och loggade in på Facebook hade jag fått ett meddelande från en kille som hade hittat min plånbok. Slutsats: det finns hopp! Förresten, allt fanns kvar i plånboken och Kevin, som han heter, fick en påse Ahlgren's bilar som tack... efter att jag dragit min livshistoria för honom.

Efter detta sinnessjuka dygn hängde jag med ut på en klubb i Halifax city i kväll. Fasiken vad skönt det var att dansa ur sig en del av all uppdämd energi, ilska och förtvivlan.